Har under en tid nu funderat på hur jag lyckats gå ner i vikt nu men att jag aldrig klarat av det förut och har kommit fram till detta;

Under min uppväxt har jag alltid varit stor, jag har aldrig sett mig själv som fet men alltid stor och till en viss del tjock. Jag har aldrig sagt att jag varit onöjd med min kropp utan pga att jag alltid sett ut så har jag lärt mig leva med det och det där med att alla klaga på hur tjocka dem var har jag alltid tyck varit så himla larvigt för att jag (som VAR tjock) tänkte inte om det om mig själv liksom. Jag tror att jag alltid har sett mig och gjort mig smalare än vad jag var och på det viset har jag ändå "tyckt om mig". Under hela mitt liv har jag alltid tyckt om att röra mig och spelat fotboll, tagit några promenader och löpturer men jag har alltid haft lasten SOCKER. Om man är uppvuxen med att ha fika kl 15 varje eftermiddag med kakor och kvällsfika kl 8 med kakor är det inte så svårt att bli beroende av socker och inte tycka att det är konstigt att äta de där kakorna efter skolan VARJE dag. Mitt sockerberoende började avta i USA då det var socker i ALLT där och det var för sött. Men jag älskade fortfarande vissa godisar, Nutelle, choklad och glassen där. Men ja, iaf jag har under mitt liv försökt några gånger att gå ner i vikt, men dessa har varit väldigt ohjärtliga försök jag har inte velat det tillräckligt mycket vilket då har gjort det väldigt svårt. Jag tror att min vända kom när jag var på ungdomsmottagningen och jag inte kunde få de "vanliga" p-pillrena för att mitt BMI var för högt som jag insåg att jag faktiskt var stor. Fastän att jag vet att under min gymnasietid så la mitt BMI ibland på fetma men det var precis på gränsen till det och eftersom jag då visste att jag var mer tränad än den smalaste tjejen i klassen tyckte jag inte det stämde. Men när hon på ungdomsmottganingen sa detta till mig insåg jag att jag måste ta tag i mitt liv. Dock kom det sjukdomar och annat i vägen just nu den månaden men en månad senare började jag min resa. Under november och december kämpade jag på bra på gymmet och maten, ännu bättre blev det i januari, bättre i februari, helt okej i mars och nu i april är ju min diet månad så nu är min kosthållning och träning grym. Jag tror att anledningen till att jag lyckas nu är för att jag verkligen ville, jag vill att alla mina gamla klasskompisar som alltid sett mig och sagt till mig att jag är tjock ska få äta upp sina jävla ord och jag ska komma hem i sommar snygg som FAN, jag vill kunna låna kläder av kompisar och de sitter bra, jag vill kunna ha kläder på mig som sitter bra, jag vill inte direkt gå till den största storleken i byxor, eller gå in i en affär och de inte har min storlek i byxor, jag vill vara den som folk vänder sig om på gatan, jag vill inte vara den tjocka personen med de smala vännerna. Jag kan lova att om jag började med denna dieten jag kör nu med i novemeber hade jag fortfarande haft 15 kg extra på min kropp för att gå från 0-10 över en natt hade inte funkat på mig. Jag har tagit det steg för steg, under 4 månaders tid åt jag gott om jag ville men åt väldigt nyttigt resten. Denna månad gör jag inte det men i maj ska jag börja med det som jag gjort under de förra månaderna äta lite vad jag vill men fortfarande nyttigt och unna mig en gång i veckan.
Vad som dock är sjukt jobbigt med detta är att som sagt innan har jag aldrig direkt varit onöjd med min kropp så man borde ju då tänka att jag borde vara oerhört nöjd med min kropp nu men tyvärr är det inte så. Då för några månader sen var jag tjock, jag visste om det, mina vänner visste om det och omvärlden visste om det så det var precis som om jag inte behövde "gömma det". Men nu när jag är "smal" men ändå inte så känns det som om jag är i en gråzon där jag ska skämmas för de där extra kilona jag har på mina lår och den där lilla bulan på magen (som jag ärligt talat består mycket av skinn) men jag vet ju självklart att det inte är så för jag är smalare nu än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Ska jag vara helt ärlig har jag ett minne om att jag just nu väger lika mycket som jag gjorde när jag var 12 om jag inte har helt fel, den känslan är sjuk kan jag säga. Men i alla fall, jag borde vara oerhört nöjd med min kropp nu men nu känns det som om man har mer "krav" på omvärlden för nu kan jag inte "gömma mig" bakom att jag är tjock längre för jag är ju inte det. Svårt att beskriva känslan men jag försökte iaf. Jag är oerhört stolt och nöjd över mig själv att jag lyckats och jag kan inte vänta tills jag åker hem om två veckor och får se min familjs och släktingars blickar för tjockisHanna är borta och hon ska aldrig mer komma tillbaka. Nu är jag inne i min tredje vecka av FoodFactor, sötsuget är borta det enda jag suktar efter är annan mat och frukt. Att jag får sjukt bra resultat av denna diet gör att jag faktiskt vill fortsätta annars hade jag inte gjort det. Halva tiden gjord och på den tiden har det blivit minus 3 kg och typ sammanlagt minus 15/20 cm (beror på hur man räknar) på kroppen.